Beethoven med energi och rikt klangligt flöde

Bråvikens Kammarsymfoniker hör hemma i Norrköping och är en amatörorkester i dess bästa bemärkelse. Sådana ensembler behövs i det lokala musiklivet. Över fyrtio musikanter samsades i koret i Immanuelskyrkan.

Två unga musikanter stod i centrum denna konsert, dels Ockelbodirigenten Johan Larsson (32), dels Krokekspianisten Rebecka Elsgard (20).

Johan Larsson frilansar och fungerar som moperadirigent vid Läckö slott sedan flera år tillbaka. Förra året fick han Crusellpriset. Hans slagteknik är pedagogiskt tydlig och han arbetar med återhållna medel. I Beethovens Ödessymfoni lockade han fram en organisk energi och ett rikt klangligt flöde i den avslutande delen.

Rebecka Elsgard har studerat vid Musikgymnasiet i Norrköping och har efter ett år på Vadstena folkhögskola hamnat på Musikhögskolan i Malmö. Med genomgående friska tempi tog hos sig an Mozarts 21 :a pianokonsert. Det fanns en ungdomlig schwung i hennes musicerande. Hon har en mycket god teknik och ett musicerande som är lyhört för de små nyanserna.

Kammarsymfoniker med högt spänd båge

I söndags begav jag mig till Hörsalen, som på den gamla goda (!) tiden innan De Geer-hallen byggdes. Intentionerna var, liksom då, att lyssna på symfonisk musik av god kvalitet. Skillnaden är bara den att för 20 år sedan var det Norrköpings Symfoniorkester som spelade upp. Nu var det den knappt årsgamla Bråvikens Kammarsymfoniker som bjöd in till konsert med högt spänd båge.Amatörer, fritidsmusiker, en del orkesterproffs och musiklärare trängdes på podiet och publiken bjöds på rediga klassiker. Brahms Akademiska festuvertyr samt Symfoni nr 2 med Mendelssohns Violinkonsert däremellan, vad kan man mer önska?

Jag måste skicka en uppmuntrande eloge till de som brinner för musik av god kvalitet och lägger ner så mycket tid på att stan skall få ett alternativ till etablerade symfonikerna. En stad av Norrköpings storlek och kaliber är väl vältjänt av en amatörorkester på den här nivån. Vid eftermiddagens konsert hade man dessutom fått med sig Claudia Bonfiglioli, till vardags konsertmästare i SON och dirigent ingen mindre än etablerade David Björkman.

Glöm finliret, tight samspel och detaljer. Här fick vi ett flöde av god musik där det i de lyckligaste stunderna glimmade till av musikantisk lyskraft. Björkman lyckades fokusera orkestern på att hitta det lustfyllda och jag kände mig lite som på en salongskonsert, hemma i någons vardagsrum. Visst fick Bonfigliolis lyskraft och självklara auktoritet orkestern att lyfta sig själv och kanske var Brahms-symfonin ett aningen stort byte att sätta tänderna i men alltnog - Bråvikens Kammarsymfoniker behövs och kommer att behövas i framtiden för att föra musiken vidare.

Nu kan vi räkna med BråK

-en ny symfoniorkester har blivit till

En kulen tisdagkväll i september 2007. Blåst och regnvåt asfalt. Vi, några fritidsmusiker, satt i bilen på väg hem från Katrineholm, där vi varit och spelat symfoniorkester. Som många gånger förr handlade bilsnacket om att vi inte hade någon egen symfoniorkester för fritidsmusiker i Norrköping, en stad med 120 000 invånare.

Den här kvällen skulle dock bli annorlunda än alla andra kvällar. Där, någonstans mellan Yxbacken och Stadiums centrallager, föddes Bråvikens kammarsymfoniker.

Ingen av oss hade startat en orkester förut. Sofia höll visserligen på att utbilda sig till musik- och eventarrangör, men Tobias och Martin var slagverkslärare respektive blivande civilingenjör.

Vi visste ungefär hur vi ville ha det: En mindre symfoniorkester där både fritidsmusiker och musiklärare skulle vilja vara med. För att göra oss attraktiva för dessa grupper och för att charma den vana konsertpubliken i Norrköping, var vi tvungna att slå på stort direkt: Dvoraks mästerverk "Nya Världen". Cecilia Rydinger Alin som dirigent och vår lokala stjärna Lisa Tilling som sångsolist. Vi satt konsertdatum till april 2008, vilket gav oss ett knappt halvår att förbereda det hela på.

Ekonomi i kris

Ekonomin var förstås den stora stötestenen. Vår budget låg på 70 000 kr och ingen av oss hade privata medel att satsa. Kommunen skulle försöka få fram 5000 men kunde ingenting lova på ett så tidigt stadium. Kulturskolan lånade ut lokaler, men fick inte loss några pengar. Y's Mens Club bidrog med en mindre summa pengar, som var välkommen men inte på långa vägar tillräcklig. I december verkade läget hopplöst. Då hände två bra saker. För det första hade vi ett möte med det nybildade studieförbundet Kulturens bildningsverksamhet, som kunde hjälpa oss med kopiering., affischutskrifter och portokostnader. För det andra fick vi, just när vi var på vippen att avblåsa hela projektet, kontakt med en privatperson som lovade gå in som garant ifall vi inte skulle få ihop pengar till dirigent- och solistarvodet. Vi känner oss djupt tacksamma gentemot denna person, som bett att få vara anonym.

Stärkta av att äntligen ha fått vind i seglen satt vi igång. Budgeten bantades med nästan hälften. Vi ringde upp alla instrumentalister vi kände till, och de i sin tur gav förslag på fler som kunde vilja vara med. Efter många kvällar i telefon hade vi samlat ihop 51 musiker och hade en lista på ytterligare ett 30-tal som var intresserade till en annan gång. I samma veva meddelade kommunen att vi kunde få ett visst understöd. Repen hade vi förlagt till två helger, eftersom många av våra musiker inte kunde komma loss på vardagskvällar. Detta innebar att vi inte träffade vår orkester förrän nio dagar före konserten. Vi var förstås spända på hur det skulle låta, men alla hade fått noter i förväg så vi hoppades på det bästa. När första repet var till ändra kunde vi andas ut: Musikerna hade jobbat bra - det skulle fungera.

Intresse från media

Några medel till regelrätta tidningsannonser fanns inte. Därför lade vi mycket tid på att hitta vinklar som skulle göra media intresserade av oss ändå. Det krävdes en hel del bearbetning, men så småningom hade vi figurerat i tre lokaltidningar samt radio och TV. Vi besökte också olika kulturföreningar och berättade om vårt projekt, samt lät orkestermusikerna själva sälja biljetter til familj och vänner. Konserten var den lätta biten. Cecilia Rydinger Alin ingöt mod i oss, och våra underbara musiker presterade på toppnivå. 150 personer kom och lyssnade, och när vi efteråt räknade ihop budgeten landade vi på ett snyggt plus-minus-noll-resultat.

Nu är det er tur!

Troligen skulle många fler Musikantläsare kunna starta orkestrar runt om i landet. Det vore fel att säga att det har varit en lätt resa, men vi har lärt oss massor och fått många nya vänner.

Förutsättningarna på varje ort ser naturligtvis olika ut, men med nyfikenhet, ideellt arbete och järnvilja kommer man längre än man någonsin kan drömma om.